Ångest

Jag har en otrolig ångest idag efter promenaden jag och barnen hade igår. Jag vaknade alldeles kallsvettig strax efter 4 inatt och kunde inte somna om efter det. Låg och ältade varför i helvete jag inte vände när jag märkte att vi inte kände igen oss. Sanslöst dum i huvet är jag. Och det värsta, som jag har mest ångest över, är att jag gav Tuten skulden för att vi fortsatte. Vad är jag för en mamma egentligen? Okej att hon ville fortsätta eftersom hon gillar långpromenader, men när vi gått i 1 timme rakt på så kanske det är dags att börja tänka på refrängen. Det är jag som ska leda henne in på rätt spår. Det är jag som är mamman. Sen när hon gnäller om att vi har gått långt så säger jag till henne "skyll dig själv, det var du som ville fortsätta". Fan fan fan fan... FAN vad dum jag är!

Nu ska jag göra mig själv lite lunch. Det är måndag och jag jobbar hemifrån.

Mitt lokalsinne är inte som andras

Jag och barnen gick ut på en höstpromenad. Jag hade räknat med 1 timme, men efter 3 timmar då vi gått i cirklar i skogen, manshögt gräs, diken, hål, snårskog, sur Tuva och en bajsnödig Felix som försökte hålla humöret uppe för jag tror han såg på mig att det inte var läge för gnäll, så kom vi äntligen hem. J tittade knappt upp från datorn när vi kom hem. Ja hej på dig du. Tack för att du blev orolig. Han märkte knappt att vi varit ute så länge. Undrar när han hade gjort det? När det hunnit bli mörkt och vi blivit uppätna av björnarna i skogen?

Ska aldrig mer gå ut och gå utan min mobil. Fortfarande mör som en saltad mördarsnigel.

Mår bättre

Äntligen börjar mitt jobbschema se hanterbart ut igen. Jag bestämde tillsammans med min chef nu i veckan att jag ska börja jobba hemifrån mer. För sitter jag på jobbet så hinner jag ingenting. Dels för att jag sitter i möte efter möte och för att jag hela tiden blir störd av mina kollegor. Får jag sitta hemma och koncentrera mig så får jag fan så mycket mer gjort. Är otroligt målfokuserad när jag sitter hemma. Så jag avbokade alla måndagar resten av året och la in "jobbar hemma" i kalendern. Dels för att jag själv ska komma ihåg det och dels för att ingen ska kunna skicka mötesförfrågningar till mig. Tänker hålla stenhårt på mina måndagar nu. Tror jag behöver det. Så jag får ner stressen. Tror chefen är orolig för mig. Hon lät orolig när hon ringde i tisdags när jag satt hemma och jobbade "jag vill inte förlora dig efter 9 månader, jag är otroligt mån om dig".

Sen har projekt nummer 1 haft kickoff i två dagar. Vi fick otroligt mycket gjort och projektplanen för 1.5 år framåt fick vi i stort sett klart. Alla har jobbat stenhårt. Kul också att killarna från verkstan var med. De såg väldigt impade ut av hela projektarbetet.

Livet suger

Vi skulle åkt till Haparanda idag. Det blev inte så. Min pappa ringde förut och var skitsur för att vi inte kommer.

pappa: va, ska ni inte komma nu?
jag: nä
pappa: men alla väntar ju på er, nu kommer ALLA bli besvikna
jag: ja, jag vet inte vad jag ska säga
pappa: men fattar du inte att det här är nog farmors sista födelsedag
jag: nä det tror jag väl ändå inte
pappa: jo, det är nog så tyvärr
jag: jaha jag vet faktiskt inte vad jag ska säga
pappa: och jag och R kommer hitta på en grej (R är hans flickvän)
jag: jaha, vad är det då?
pappa: ja det lär du väl bli varse, men jag tänker inte berätta
jag: jaha
pappa: men förstår du inte att alla väntar på er
jag: men jag kan inte göra något åt den här situationen nu
pappa: jaja, det är som det är
jag: japp
pappa: ja farmors sista födelsedag

Vem fan tror han att han är? Hela min jävla barndom har han förstört och sen tror han att han kan ringa och mästra mig när jag är 38 år och att jag ska dansa efter hans förbannade jävla pipa. Glöm det gubbfan!! Ger MIG dåligt samvete för att vi nu inte kommer. Hur kan man bara bete sig så? Jag som tyckte att vi äntligen hade börjat få till en hyfsad relation igen. Jag har fan ingen lust till något alls just nu. Och han kan dra... efter allt han gjort mot oss när vi var barn. Vem tror han att han är?

Och om han nu ska gifta sig med sin flickvän så hade han väl för fan kunnat klämt ur sig det tidigare så man visste att det betydde så mycket för honom att vi skulle kommit. Inte för att jag vet att det är det han ska göra, men jag fick iaf de vibbarna när han sa att han och R skulle hitta på något. Fan vad irriterad, ledsen, besviken jag är. Jag hade verkligen velat åkt upp men han fattar inte och jag tänker inte heller berätta ett skit till honom varför vi inte kommer.

Precis allt suger just nu.

Förutom mina barn. Jag är så glad att jag hämtade de idag och att de är med mig igen. De ger mig verkligen så mycket kärlek och jag känner att det är precis vad jag behöver efter den här mardrömsveckan. Deras kärlek till mig är så självklar och de har pussat och kramat mig hela kvällen. Har hållt masken hela kvällen men det är svinsvårt att hålla tillbaka tårarna. Jag mår verkligen skit. Jag tror faktiskt att mina underbara barn är enda anledningen till att jag orkar andas just nu.

shit pommesfrites

Vilket jobb jag tagit på mig med farmors tavla. Börjar få lätt panik över att jag har 72 solrosor att måla, x antal blad och sen få till den så den blir hyfsat levande. Men äsch... vem bryr sig om den biten. Huvudsaken är att alla ungjävlar är med på tavlan. Tänk om jag glömt en enda ynklig liten person. Har faktiskt inte så bra koll på min jättesläkt längre. Men ska bli tokkul att träffa de nästa lördag. Så jag hoppas 72 personer är de som skall vara med på tavlan och inte en endaste käft till.