Ångest

Jag har en otrolig ångest idag efter promenaden jag och barnen hade igår. Jag vaknade alldeles kallsvettig strax efter 4 inatt och kunde inte somna om efter det. Låg och ältade varför i helvete jag inte vände när jag märkte att vi inte kände igen oss. Sanslöst dum i huvet är jag. Och det värsta, som jag har mest ångest över, är att jag gav Tuten skulden för att vi fortsatte. Vad är jag för en mamma egentligen? Okej att hon ville fortsätta eftersom hon gillar långpromenader, men när vi gått i 1 timme rakt på så kanske det är dags att börja tänka på refrängen. Det är jag som ska leda henne in på rätt spår. Det är jag som är mamman. Sen när hon gnäller om att vi har gått långt så säger jag till henne "skyll dig själv, det var du som ville fortsätta". Fan fan fan fan... FAN vad dum jag är!

Nu ska jag göra mig själv lite lunch. Det är måndag och jag jobbar hemifrån.